Vi var ute efter en kompis till Twixie, vi hittade en annons, utan bild och jag mailade, hon ringde upp och berättade om dig, Lea fick jag veta att du hette, hon berättade att du var alltid glad, men hade svårt att vara ensam hemma och det var därför du behövde ett annat hem, jag tänkte att det har ju Twixie också, så vad spelar en till hund som har svårt för det för roll? Jag pratade med Linda och vi bestämde oss för att åka ner, vi körde fel, mitt inne i Göteborg var vi men tillslut hittade vi rätt, vi kom in, och där kom du springandes mot oss med svansen som viftade så jag trodde den skulle gå sönder, jag strök dig över ryggen och kliade dig under hakan, vi pratade lite om dig och gick sedan och hämtade Twixie för att ni skulle få hälsa. Du & Twixie hittade varandra direkt och busade så du blev jätte varm. Din förra matte kramade dig hej då och vi fick med lite saker som var dina. Vi hade lånat en bur av grannarna men den vägra du va i, i och för sig förstår jag varför för den var liten och du var osäker. Du fick sitta i mitt knä i 25 mil och du kunde inte släppa blicken från din nya mama, Linda, du tittade på henne hela vägen, precis som du var förälskad i hennes utseende, och vem blir inte det tänkte jag. Du kom hem och gjorde dig hemstadd, dagarna gick och vi var ute på många promenader du och jag, jag upptäckte direkt att du tyddde dig till mig och du litade på mig, fullt ut. Du började gå upp lite i vikt och då i samband med det började jag träna med dig, gå snabba promenader flera gånger om dagen, men varje gång vi hade gått låg du som däckad i sängen i flera timmar, du ville inte göra särskilt mycket och var nästan lite "kärring-grinig". Så vi åkte till vetrinären och de konstaterade att du hade höga levervärden, eller ja, väldigt höga och att du hade en akut livmodersinflammation. Du opererades och ingen har nog varit så orolig som jag då, jag gick runt och trampade och väntade på att klockan skulle bli 20 så vi kunde hämta dig, jag sjukskrev mig till och med från jobbet för din skull. för jag älskade dig så. Du hade ont de första dagarna och ville inte göra speciellt mycket, vilket var helt förståeligt. det var då min kärlek till dig börja växa mer och mer, du tydde dig ännu mer till mig och vi låg timmar i soffan eller i sängen och myste du och jag, jag tittade in i dina bruna ögon och sa att jag älskade dig och du pussade mig tillbaka. några veckor senare mådde du toppen, du sprang, härja, lekte och var helt enkelt Lea igen, då tänkte jag för mig själv, det är så här Lea är, så här vill jag minnas henne, hur hon alltid kom med en leksak, strumpa eller vad som helst när man kom hem bara för att visa upp henne, hur hon hade sina lea-ryck och sprang över hela lägenheten och hur hon lärde twixie att både äta och simma. dagarna gick och du började bli mer slö, du sov mycket mer och tillslut åkte vi in igen till vetrinären, det gjorde åtskilda undersökningar, prover togs och med tiden mådde du sämre, du kunde inte i dåläget få någon medicin för du hade för höga levervärden bara en och den mådde du jätte dåligt på, så det var inget alternativ, vi bokade då en tid för att du skulle gå på regnbågens bro till andra sidan men efter råd med vetrinären sa vi att vi gör några till tester, borelia, ana-plasma, röntgen, foder och medicin,  levervärderna gick neråt mot det bättre och du fick börja med metacam, en smärtstillande och antiinflammatiorisk medicin som skulle göra dig bättre, du gjorde röntgen där det konstaterades att något ryggfel hade du samt att du hade armbågar som inte slöt tätt runt kulan. borelia och ana-plasma proverna var negativa. du fortsatte på metacam tills vetrinären sa att vi skulle ha ett uppehåll, då blev du så dålig igen så vi bestämde oss för att du skulle få gå på medicinen i en månad till för att sen ha uppehåll, under tiden så simmade vi många, många gånger i vänern du och jag, du lärde twixie simma och du simmade mycket, vi var även på rehab för dig på klinken. men efter ca 3 veckor på andra kuren med metacam så blev du sämre, du ville inte gå ut, du ville inte gå, du gjorde minsta lilla och gnällde när du låg ner, när du satt och när du stod och speciellt när man la dig på rygg, det gjorde så ont i mitt hjärta att se att du hade ont, men jag blundande i några veckor till, det fick inte va sant. Tills i måndags, då du åkte med mig och pappa och du satt på golvet, vartenda gupp i vägbanan så gnällde du, när du kom hem så låg du och skakade och gnällde för att du hade så ont, du missade sängen när du skulle hoppa upp för du orkade inte, jag sa att du skulle få maten, du som älskade mat så mycket men du brydde dig inte, allt du ville va att ligga still. Vi ringde då och bokade en tid, den tiden jag aldrig ville boka, jag grät och jag grät men jag visste nånstans att du inte ville något mer, du orkade inte, din kropp sa ifrån och det var dags för oss att hjälpa dig. djursjukhuset bråkade med försäkrningsbolaget och våran fd klinik för dig så vi fick flera timmar tillsammans med dig i rummet som låg en bit bort från allt, avskillt med en tavla på en sovande hund och levande ljus. du låg där på dina filtar som vi hade tagit med in, du fick godis och vi pussades, hela tiden, du pussade mama Linda så hon fick sårskorpor i ansiktet och mig pussa du så jag blev alldeles varm i hjärtat, tillslut kom vetrinären in och gav dig en lugnande spruta, för att du inte skulle bry dig om när de satte kanylen eller när de spruta in överdosen av narkosmedlet. Du blev lite sömnig efter ett tag men fortsatte att pussa oss, vifta på svansen och vara du, fast utan att du hade ont. vetrinären kom igen och dem rakade bort en del av din päls på din tass och satte en kanyl sen sa de de hemskaste jag varit med om, att ni börjar vi spruta in det, det som skulle få dig att somna in i mina och Lindas armar. Precis innan du tog ditt sista andetag pussade du både mig och Linda, precis som att du sa tack och hej då sen låg du där livlös och jag pussade dig och vi gick ut, jag grät och jag grät och jag grät och jag gråter och jag gråter, jag saknar dig så himla mycket! på den korta tid vi hade med dig hann du sätta ett sånt stort avtryck i mitt hjärta så stort att jag inte kan förstå det själv, det gör så ont samtidigt som jag vet att du har det bra på andra sidan och alldeles nyss, när jag började skriva detta så åkte en galge ner i golvet som låg på soffan och jag tror och vet att det var du som var här så jag sa som jag alltid sa när jag såg dig: "mama älskar dig, Lea" och en vind kom emot mig fastän balkongdörren är stängd och jag blundade såg dig framför mig och pussade dig. den vackaraste hunden som bara blev 4 år och fick vara i vårt liv mindre än ett år satt ett sånt stort avtryck i min själ, i mitt hjärta, i min kropp. tack för allt lea, och glöm aldrig att vi älskade dig, precis som du var.

jag ljuger inte när jag säger att hon var den vackraste hund jag sett, inte heller när jag säger att jag älskar henne högre än himlen, till stjärnorna och tillbaka, till universums ände. jag hade ett speciellt öga för Lea, jag kan inte förklara det men vi var som en person, hon och jag, tillsammans hand & tass, genom svårigheter och glädjestunder. Min trygghet satt i henne, och nu är hon borta, för alltid och jag kan aldrig mer krama henne, aldrig mer pussa henne godnatt eller kela hennes mage, det kanske låter sjukt, för er som aldrig har varit "kär" i en hund, eller ett djur överhuvudtaget, för er som inte har djur eller inte tycker om djur, men hon var som min egen bebis och jag kan inte sluta sörja, alltså det går inte, visst att det känns lite, lite lättare att andas för varje dag som går, men ändå kommer de där gråtattackerna och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag anklagar mig själv, fast jag borde verkligen inte göra det, för jag VET att vi gjorde allt för den tjejen, allt vi kunde och orkade med själva och jag lovade mig själv och Lea att den dagen hon inte orkade mer skulle vi hjälpa henne till andra sidan, precis som hon har hjälpt mig tillbaka till verkligheten så många gånger. Det finns ingen som kan förstå, inte ens Linda, hur mycket jag saknar, avgudar och älskar den hunden, den lilla chokladbruna hunden som alltid var glad, med världens valpögon. jag undrar hur hon har det, om hon har det bra, jag vet att hon inte har ont längre och att hon vilar i frid, i en dunge tillsammans med Sannie, Tiger, Sassa, Mojsan & Majsan, dungen som hon älskade och rymde alltid till, rullade sig i gräset och brydde sig inte alls om sin förtvivlade mama som stod längre bort och ropa för att hon var rädd att förlora henne. Jag trodde aldrig att det kunde göra så ont, aldrig, men vad som inte dödar en sägs göra en starkare. right?

 

jag har så mycket känslor, så mycket inom mig som måste ut och jag tackar alla som finns där, skriver sms, ringer, skriver på facebook och speciellt tack till Linda & min mamma som står ut med mig.

 

Lea, jag hoppas du vet att jag älskar dig, för evigt.

det är helt sjukt, hur man kan sakna någon så, en liten chokladbrun hund med bruna intensiva ögon, med en sträv päls som ändå var mjuk, hängande öron och en vacker nos. världens finaste Lea, världens finaste hund. min älskade, du hjälpte mig genom tunga, tunga dagar, du fanns där, stöttade mig, pussade mig, låg nära, andades ikapp med mig, snarkade med mig, vi delade allt du och jag, en oövervinnerlig kärlek hade vi, tillsammans. ingen kunde komma emellan våra murar, ingen, ingen kunde heller förstå vår kärlek till varandra, vi var så lika du och jag, på alla sätt, jag har alltid sagt att om jag var en hund skulle jag varit lea. vi simmade ihop, vi busade ihop, vi delade allt och igår fick du somna in, det var precis som att du inte orkade mer, du pussade oss hej då, du sa tack, inatt besökte du linda i drömmen och en vacker dag besöker du nog mig. jag saknar dig så de gör ont. det gör så ont att jag vill riva ut mitt hjärta och kasta iväg det, men jag vet att du har det bra, du har inte ont, du kan gå, springa, hoppa, simma, leka hur du vill och du behöver inte gnälla för att ändra ställning liggandes, jag vet att du mår bra nu och har fått massa gott att äta. jag kommer aldrig glömma dig Lea, aldrig. jag kommer berätta om dig för våra barn, dom ska få veta vilken vacker och fin hund du var, hur mycket du betydde för mig, din mama. tack för allt du gett mig på den korta tid du var i mitt liv, men det var den bästa tiden du kunde komma i, du drog upp mig, med ditt fina ansikte och sa att allt ordnar sig. du ville aldrig att jag skulle må dåligt, du hjälpte mig och därför var det dags att hjälpa dig tillbaka. vila i frid Lea Asker <3

Jag har ristat mina klor i mattes hjärta att hon är min.

 

Rakt i mina ögon har hon lovat mig trohet.

Jag lägger  mitt huvud i hennes hand,

för hon tycker om mig.

 

Hennes svala händer leker över mitt heta skinn.

Innan jag somnar ser jag in i hennes ögon

för att när jag sover ha hennes bild i mitt minne.

 

När jag vaknar finns hon alltid där.

Jag är trygg nära hennes kropp för hon vaktar mig.

Hon är trygg nära min mjuka päls för jag vaktar henne.

 

Jag följer varje steg hon tar,

jag lyssnar på varje ord hon ger.

 

Jag har ristat med mina klor i mattes hjärta att hon är min.

 

Innan jag blev ”Hundmamma”
Lagade och åt jag mat oantastad
Jag hade ofläckade, icke nerhårade kläder
Jag pratade med normal samtalston även när dörrklockan ringde

Innan jag blev ”Hundmamma”
Sov jag så länge jag ville
Och oroade mig aldrig hur sent jag gick o la mig
eller om jag kunde få plats i min säng

Innan jag blev ”Hundmamma”
Städade jag mitt hem en gång i veckan
Jag snubblade aldrig över leksaker, ben och annat
eller bjöd in grannens hund på lek och bus

Innan jag blev ”Hundmamma”
Oroade jag mig aldrig för om mina krukväxter,
eller om påsar, toalettpapper, tvål eller deodorant var giftiga

Innan jag blev ”Hundmamma”
hade jag aldrig blivit
kissad på,
bajsad på,
dregglad på,
tuggad på,
nypt av,
små valptänder

Innan jag blev ”Hundmamma”
Hade jag total kontroll över
mina tankar
min kropp och sinne
Jag sov hela natten utan att dela varken kudde eller täcke

Innan jag blev ”Hundmamma”
Tittade jag aldrig in i stora, själfulla ögon och grät
Kände jag aldrig att något med mjuk päls och fyra ben kunde fängsla mitt hjärta så

Innan jag blev ”Hundmamma”
Hade jag aldrig burit på en sovande valp bara för att jag inte kunde sätta ner den
Hade jag aldrig gått upp mitt i natten, var tionde minut, bara för att se att allt var väl
Visste jag inte hur något så litet kunde få mig och känna mig så viktig

Innan jag blev ”Hundmamma”
Hade jag aldrig känt värmen
glädjen,
kärleken,
härligheten
eller tillfredställelsen över att vara
”En Hundmamma”

 

jag saknar mycket saker, jag saknar Sannie, hennes fina päls, kropp och hennes förmåga att kunna sjunka in i hennes ögon i flera minuter, när hon travade runt och ville ha mat, åh jisses, den hunden, min älskade sannie. jag saknar mojsan och majsan, mojsan som var rätt skarp men kunde spinna som en galen katt, majsan som var skygg men bara man gav henne tid så var hon kelig och dreglade haha! jag saknar jesper, fortfarande ser jag honom, hans rygg, så inser jag att det inte är han, att hon dog för ett par år sen, så konsigt, tomt och ledsamt, verkligen en av de finaste människor jag träffat som hade potetial till att ta sig ur skiten, men som fastnade i träsket och tog sig aldrig ur, det blev hans död. jag sakar farmor och farfar, farfar som alltid läste sagor för oss barn och farmor som alltid pussade oss med rött läppstift på kinden. jag saknar skalman, en reptil, en sköldpadda som när man kelade honom på huvudet så "buffade" han upp det och ville bli kelad mer. jag saknar min fina fina fina sassa, den mörka pälsen och hon var så vild, bet i byxben, tog morötter och åt aldrig godis. världens finaste dog. min älskling.

 

med sorg kommer också lycka, jag saknar mina föräldrar, men imorgon ska min älskade pappa dricka kaffe här, världens bästa och finaste pappa, kunde inte ha fått en bättre pappa, som alltid ställer upp och alltid finns där. mamma som alltid ska laga god mat och som man kan prata i timmar med om allt och ingenting, världens bästa föräldrar har jag och världens bästa syskon.

 

jag är lycklig för jag har min Linda, min älskade fina Linda, som aldrig vill någon nåt ont och som alltid finns där, som jobbar och sliter och pussar mig godnatt. mina fina hundar, som jag avgudar över allt annat, mitt hem och mitt jobb.

 

jag är glad för det jag har, men saknar det som var. tack för alla avtryck ni alla gjort genom åren. tack för allt.

 

vila i frid morbror <3

Katarina skrev en text till mig, jag blev så rörd, tårarna bara rann och jag insåg, så är det, så kommer det bli.

 

Läs, njut & dröm

 

Tankarna är oundvikliga, timmarna går fort och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag bara gråter, tänker, det går inte en sekund utan att jag tänker på hur man ska göra. även fast hjärnan har bestämt sig så har inte hjärtat det. det känns som mitt hjärta går sönder, inuti av sorg, jag vet inte om jag klarar av att leva utan dig, utan dina andetag, dina hjärtslag, ditt gläfsande om natten, ditt skällande när du hör konstiga ljud, din svans som viftar hela tiden, när man kommer hem och möts av en nafsande Lea för att du inte vet vart du ska ta vägen för du blir så glad. din glädje när vi ska gå ut och gå och du stutsar rakt upp i luften. visserligen är många av dessa saker borta just nu för du inte mår bra. när vi hämtade dig föll jag direkt, din chokladbruna färg, dina hängande öron och ditt söta valpansikte. men jag hade svårt att ta till mig dig i början, jag var rädd att inte kunna älska dig som jag älskar twixie. men sen, när du blev sjuk och opererades, då föll jag. jag var så rädd för att förlora dig,så rädd för att aldrig få se din svans vifta eller ge dig en godbit när vi åt mat, du som älskar mat så mycket, mer än livet själv.

 

du har inte fyllt fyra år än, ändå ska du lämna jorden, åka till hundhimlen, men jag vet inte om jag klarar av detta, hur ska jag orka utan dig? du är min livsglädje, du finns alltid där när jag är ledsen, du gör mig alltid glad, hur ska jag orka? varje gång livet, människor och allt annat runtomkring sviker, då finns du där och älskar mig för den jag är. vad ska jag göra utan dig? varje gång jag jobbar så saknar jag dig, jag vill hem och mysa, ligga timmar i sängen och bara klia din mage, kela dig bakom öronen och pussa dig och få miljoner pussar tillbaka, för du älskar verkligen att pussas.

 

jag vet inte om jag gör rätt eller om jag gör fel i att vi har tagit detta beslut, vad är egentligen rätt? jag önskar någon sa till mig vad som var rätt. stundvis känns beslutet rätt, för att sen när jag ser dig ändra mig och visst det kan tänkas vara egoistiskt, att bara tänka på hur jag kommer må. men jag älskar dig så jag går sönder. fan lea, varför skulle du bli sjuk? jag har haft såna framtidssyner med dig, vår lilla familj på 2 hundar och två fruar flyttar till hus och ni får bli gamla tillsammans, leva ett värdigt hundliv, jag trodde du skulle leva i minst 10 år till, 10 år av mitt och ditt liv är lång stund, trots att vi inte ens har haft dig i ett år, älskar jag dig som om du vore mitt barn. jag önskar du kunde prata med mig, säga hur du mår, berätta om du har ont, fast samtidigt vet jag att du aldrig gnäller i onödan, de skulle du aldrig göra. och nu ligger du still och gnäller ibland, du vill inte gå ut längre, även fast du måste och du busar inte ens med twixie. varför? jag vet inte vart jag ska ta vägen med alla tankar och jag önskar verkligen att jag inte behövde tillsammans med linda ta beslutet och även om jag redan gjort det så hoppas jag på ett mirakel. att du ska bli frisk, för när du dör, tänk om jag ångrar mig då, tänk om jag kommer få leva resten av mitt liv med att jag har ångrat mig? hur kommer jag må då.

 

jag ska prata med din vetrinär idag, säga allt som jag känner och tänker och hoppas på att bli lite rikare på information. jag önskar ingen människa de här. de här är de värsta jag gjort, någonsin och tankarna blir bara värre. jag älskar dig lea, för evigt. min pluppefia, min gris, min lellan, min gos, mitt allt, hela mitt hjärta.

 

jag älskar dig till månen och tillbaka, jag älskar dig villkorlöst, fan lea, säg att det är en mardröm för om det är verklighet vill jag inte andas utan dig..