Skulle ha sovit för över en timme sen. Lyckas alltid fastna på alla bloggar jag läser och då börjas det. Ni vet de där störande sakerna som man aldrig kommer ifrån.

De är väl bara att inse. Det är över nu. För kärnfamiljen lever kvar och här är jag. "tack min familj för att ni finns där" räknar knappast in mig skälv i den meningen eftersom jag varken gör något och är ovän med er. Känns ganska tragiskt, patetiskt & fult egentligen och pinsamt. Och skäms gör jag också. Men what to do? Kanske gör den/dem de för att jag ska störa mig och egentligen borde jag inte skriva detta inlägg isåfall. Men varför ska jag bry mig om vad jag inte får och får skriva? Detta är min blogg & mina ord. Min hjärna har tankar som behövs skrivas ut för att min själ ska må bra. Jag orkar och vill inte bry mig men ändå gör jag det men jag har svårt att tro att ni gör det, för vem vill vara min syster egentligen? De orden jag ständigt påminner dem om kommer sällan tillbaka. Brukar få "desamma" "mm och jag dig" kanske vill man höra det utan att påminna och kanske de tre orden tillsammans istället för något diffust som inte betyder nåt och om de känner så, att de inte älskar mig. Säg de då så jag vet.

Tiden läker alla sår, sägs det. Men jag tror inte på det. Däremot tror jag på långsinta människor som suger kraften ur en, synd att dessa va närmare än man trodde bara. Alla gör vi fel men de handlar om att inse felen, be om ursäkt, va glad åt andras framgångar och blicka framåt. Om alla skulle blicka bakåt skulle vi nog va apor fortfarande.

Livet är för kort för att bråka men när de som ska vara de närmsta vänder en ryggen så blev livet längre om de inte finns kvar i ens liv.