Melissa Horn hjälper mig i mörkret att ställa mig upp, andas de där andetagen som jag glömde bort för några sekunder sen, svälja min ångest och ånger, torka bort mina tårar och leva här och nu. Hennes texter får mig att vilja kämpa. Samma med kent, joakim berg sa en gång att man ska tolka deras texter som man själv känner och ja, det är nog precis vad jag gör.

Jag är en känslosam person. En person som kan bli arg för en liten sak och göra det till en stor. Jag är en omtänksam och pålitbar människa, en vän som alltid finns där.

Men jag räcker inte till, inte för mig själv, inte för andra och egentligen borde jag inse att jag är den viktigaste av alla, men jag glömmer mig själv. Varför tänker jag så här, vad är det som har hänt med mig och varför funderar jag i dem banorna?

Jag har nog varit den sista som har sagt att livet är lätt, eftersom mitt eget kan vara svårt. oavsett hur mycket jag jobbar eller är upptagen med saker så finns de massor att tänka på hela tiden. Vet inte om jag är onormal som är så eller om de bara är jag. Nån gång sa nån att du har för mycket fritid att tänka på. Men jag kan inte påstå att jag har så mycket fritid. Sova, äta, gå ut med hundar, det är min fritid. Suck.

Vet inte vad jag ville säga med detta inlägg mer än att jag är konstig..