Satt här och tänkte att det kan va dags att skriva ett inlägg antigen för min egen skull eller för alla mina miljoner läsare (läs ingen). men jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. det finns så mycket som händer i mitt liv just nu att jag vet inte vart jag ska sätta foten, på vilken sida eller hur jag ska ställa mig till saker. min hjärna känns totalt överbelastad och jag vet ingenting, samtidigt som jag vet allt känns det som. livet rullar ju på, dag ut och dag in men jag har ingen lust eller ork till något alls, ser inte fram emot saker och det känns som jag bara trampar på samma ställe, i och för sig kanske jag gör det också men jag vet inte hur jag ska ta mig framåt. framåt i livet. skolböckerna är nog invarderade och täckta av damm fastän det ska vara klart om en månad men jag orkar inte. ryggen gör ont ibland och då blir jag stillasittande eller ligger i sängen en hel dag och tycker synd om mig själv. jag borde rycka upp mig, jag vet, ta mig i kragen och allt de där som är så bra, men just i denna stund orkar jag inte det. det är för mycket. jag tänker när jag ska sova, jag tänker när jag vaknar och allt runtomkring bekymrar mig så mycket att livet faller åt sidan och jag glömmer bort mig själv och allt annat runtomkring. det känns bara som att jag är, men jag lever inte. jag vill leva igen. men jag vet inte hur det ska gå till. jag har många beslut och åtaganden i mitt huvud som jag verkligen måste ta tag i men hur ska jag orka och varför känner jag såna konstiga känslor inför vissa saker? och sen har vi min fru, som räddar mig varje gång och alltid ställer upp. men det kanske skulle va skönt för henne att inte rädda mig och fånga mig varje gång. varför är det så här?

jag tror att det mesta handlar om mina oändliga mål i livet, som jag egentligen vill ha just nu. som jag vill ska hända på momangen och inte komma tre hundra år senare. jag vill verkligen göra ALLT nu och jag går allin men sen inser jag att det tar för lång tid för mig, eftersom jag inte kan vänta så då går jag allout. jag lägger ner allt och trampar runt igen, tills jag får nån snilleblixt idé och gör om samma procedur igen, och igen och igen. en rastlös själ som jag är så antar jag att eftersom mitt liv har sett ut såhär sen jag var barn så kommer de nog alltid göra det, men jag får väl acceptera det faktum att jag är så och sluta trampa, ta tag i saker och få lite jävlar anamma i mig.. eller?

Stäng ute verkligheten
Älskling slut ögonen
Hör du melodierna i natthimlen
Det kommer ta en evighet
Vi sluter ögonen och lyssnar på en psalm som bor i hjärtslagen
Vad som helst utom verkligheten
Jag kan se dig äntligen
Min vän jag hör en sång i dina andetag
Rakt in i evigheten
Älskling slut ögonen och lyssna men va fan du måste lysdna nu för jag kan se dig

<3

Men, mycket har hänt den senaste tiden och de senaste dagarna. Sen skäms jag väl också dels för att jag inte ens tog någon veckas vikt i måndags för jag har tappat suget totalt och dels för att jag inte äter som jag ska men de är konstigt när själen är öm och ihoptryckt och man inte orkar då går maten åt sidan, man skiter i det och bara äter, äter och äter, fast man vet att det inte är bra. bu för det.


idag har vår älskade hund opererat bort livmordern och äggstockarna. hon har varit mycket trött en längre tid och igår så kissade hon inte på 18 timmar vilket vi fick upp ögonen för och ringde, fick åka in men de visa sig att urinblåsan och kissandet var det inget fel på. dock hade hon höga levervärden så vi fick åka hem och lämna henne idag där på morgonen för mer kontroller, det togs röntgen, ultraljud, blodprover, temp och hon fick dropp. De hittade att hon har en inflammation i livmodern och det hade samlats mycket vätska där. så vetrinären ringde mig och sa att den enda lösningen var i princip att ta bort livmordern. och detta för något bra med sig, nämligen när Lea löper så blir hon fruktansvärt jobbig mot Twixie och ska rida, pussa, slicka och gnida hela tiden så nu försvinner detta förhoppningsvis. men eftersom hon hade höga levervärden så tog de även en liten mikroskopisk bit av levern för att kolla så det inte var fel på den, vetrinären sa att den såg jätte bra ut men för att vara på den säkra sidan. så nu är hon nog groggy och sover mest men snart får vi pussa på henne för gud va vi saknat henne och varit oroliga idag. twixie har varit jätte deprimerad och gått med svansen ner mest hela dagen, hon saknar sin syster.

nu ska jag väcka min snarkande fru för vi ska åka om 10 minuter.